Nu kan inte ens gaffatejp laga det här hjärtat

Förlåt, men jag tycker om dig för mycket.

Jag ljög för mig själv när jag sa att jag visst kunde träffa dig igen. Den här gången skulle det inte bli några tårar, ingen ångest, inget drama. Jag kunde vara kall, hantera situationen, ha kontroll på läget.

Jag ljög.

Jag var fast efter bara några minuter. Jag älskar dig och jag kan inte sluta. Trots att jag måste.

Jag hatar att du kan skada mig så lätt. Att jag är så jävla sårbar när jag är med dig. Vartenda ord du säger påverkar mig. Jag analyserar dina meningar, ditt kroppsspråk, ditt sätt att röra vid mig. Och jag fattar att du inte tycker lika mycket om mig som jag om dig. Ändå slutar jag inte hoppas.

Jag vill så gärna tro att din återhållsamhet beror på att du inte vågar tycka om mig för mycket, att du vill hålla distansen för att inte bli utlämnad och sårad. Att du bygger upp en mur för att skydda ditt eget hjärta.

Men sanningen är nog mycket enklare. Du tycker helt enkelt inte om mig tillräckligt.

Jag trodde jag var coolare den här gången. Att vi kunde träffas några dagar och sedan skiljas åt. Som vänner, ungefär. Men nej. Jag fick en ångestklump i magen innan du ens hunnit ta på dig skorna. Och när du tog din väska rann tårarna nedför mina kinder. När du gick ut genom dörren kände jag inget annat än ren förtvivlan. Jag kände mig lämnad. Igen.

Du är min stora kärlek och min stora sorg.

Jag hatar att jag älskar dig och jag älskar dig så mycket att jag hatar mig.