Fel fokus

Det handlar egentligen inte om dig.
Du har bara blivit någon jag projicerar mina känslor på. Mina förhoppningar, mina önskningar, min saknad, min tomhet.
Jag har gjort dig till den som ska lösa alla mina bekymmer.
Om det bara var du och jag skulle allt bli bra.
Så är det ju inte. Det fattar jag ju.

Innerst inne så vet jag att det förmodligen ändå inte skulle funka mellan oss, även om du ville ha mig. Jag skulle tröttna. En framtid med dig skulle innebära att jag alltid skulle få dra det tyngsta lasset. Jag skulle få bära dig framåt, du skulle aldrig ta hand om mig eller bry dig om mig på samma sätt som jag skulle bry mig om dig.

Du skulle ta - jag skulle ge.

Men du är konkret. Du är enkel att fokusera på. Istället för att ta hand om alla de där andra sakerna som inte fungerar i mitt liv så har jag gjort dig till Lösningen. Du personifierar allt jag saknar och om du bara älskade mig skulle tomrummen bli fyllda.

Jag förstår att det är såhär det ligger till. Att jag har gjort dig till något du inte är. Att jag egentligen borde lägga min koncentration på annat.
Men jag har inte förmåga att göra någonting åt det.

Jag tänker på dig hela tiden. Hela tiden. Jag kan inte ta mig ur det.

Jag ställer inga krav

Jag vill inte finnas där för dig längre.
Jag vill inte vara ditt stöd, den du kan prata om allt med, den du kan vända dig till alla gånger du behöver hjälp.
Jag vill inte längre, för du finns inte där för mig.
Vi är inte ihop, så jag får inte ställa några krav.
Du har inga skyldigheter gentemot mig. Du behöver aldrig göra något för min skull.
Jag vet.
Men jag skulle önska att du ville. Att du ville göra något för mig, offra något för mig. Men det gör du inte. Inte ens en dag.
Passar jag inte in i ditt schema så får det vara. Du skulle inte ändra dina planer för att få chansen att vara med mig.
Inte ens det skulle du göra.
Det får mig naturligtvis att inse att jag inte betyder så mycket för dig.
Jag vill konfrontera dig. Tvinga dig att ta ställning.
Men jag törs inte, för jag vill inte höra svaret. Jag vill inte ta konsekvenserna. Jag vill inte att vi aldrig ska ses mer.

Du är minsann inte den enda

Det händer att jag träffar andra. Försöker i alla fall.
Jag vet ju att du gör det.

Efter att allt det där kom fram - att du träffat en annan, att du ljugit för mig, utnyttjat mig - så träffade jag en kille som jag haft ihop det med tidigare och som jag beslutade mig för att ligga med igen.
Vi hann inte ens börja hångla innan jag började gråta.
Han förstod förstås ingenting. Hur skulle han kunna veta att det gjorde ont inom mig att vara med någon annan än med dig?
Jag låg med honom till slut i alla fall. Jag var fast besluten om att du inte skulle vara den senaste jag haft sex med.

Så ibland träffar jag alltså andra.
Ingen som på allvar intresserar mig, jag skulle lika gärna kunna vara utan dem, men jag gör det för att jag vill att du ska veta att du minsann inte är den enda för mig.
Det märkliga är att jag aldrig berättar om de andra för dig.
Men jag skulle kunna göra det om jag ville. Om jag ville såra dig.
För även om du aldrig skulle be mig att inte vara med någon annan än dig, så skulle det såra ditt ego om du fick reda på sanningen.

Det handlar alltid om dig

Så ringde du då.
Enbart för att du ville få stöd och snacka om en jobbfråga. Kanske också för att du visste att jag förväntade mig att du skulle ringa.
Jag väntade på ditt samtal i flera dagar.
När det väl kom handlade allt om dig och ditt jobb.

Evinnerlig väntan

Jag fattar att du är upptagen. Att du har mycket att göra. Men ändå.

Varför saknar du mig inte? Varför hör du inte av dig?

Jag ringer dig. Antingen svarar du inte eller så säger du att du ska ringa tillbaka senare. Det har du inte gjort. Det har gått fyra dagar nu. Jag kan inte ringa dig mer. Jag kan heller inte sluta vänta på att du ska höra av dig.

Det känns som att hela mitt liv går åt till att vänta på dig.

Jag befinner mig inte i nuet.

Nu kan inte ens gaffatejp laga det här hjärtat

Förlåt, men jag tycker om dig för mycket.

Jag ljög för mig själv när jag sa att jag visst kunde träffa dig igen. Den här gången skulle det inte bli några tårar, ingen ångest, inget drama. Jag kunde vara kall, hantera situationen, ha kontroll på läget.

Jag ljög.

Jag var fast efter bara några minuter. Jag älskar dig och jag kan inte sluta. Trots att jag måste.

Jag hatar att du kan skada mig så lätt. Att jag är så jävla sårbar när jag är med dig. Vartenda ord du säger påverkar mig. Jag analyserar dina meningar, ditt kroppsspråk, ditt sätt att röra vid mig. Och jag fattar att du inte tycker lika mycket om mig som jag om dig. Ändå slutar jag inte hoppas.

Jag vill så gärna tro att din återhållsamhet beror på att du inte vågar tycka om mig för mycket, att du vill hålla distansen för att inte bli utlämnad och sårad. Att du bygger upp en mur för att skydda ditt eget hjärta.

Men sanningen är nog mycket enklare. Du tycker helt enkelt inte om mig tillräckligt.

Jag trodde jag var coolare den här gången. Att vi kunde träffas några dagar och sedan skiljas åt. Som vänner, ungefär. Men nej. Jag fick en ångestklump i magen innan du ens hunnit ta på dig skorna. Och när du tog din väska rann tårarna nedför mina kinder. När du gick ut genom dörren kände jag inget annat än ren förtvivlan. Jag kände mig lämnad. Igen.

Du är min stora kärlek och min stora sorg.

Jag hatar att jag älskar dig och jag älskar dig så mycket att jag hatar mig.

En stilstudie i patetik

I dagarna är det två år sedan vi träffades.

Två år som mest har bestått av olycka, jobbiga tankar, sorg och saknad. Men jag kan fortfarande inte glömma de första månaderna då jag verkligen trodde att jag hittat rätt. Allt föll på plats med dig.Du förstod mig, du var intresserad av mig, du tyckte om mig, tyckte att jag var snygg, var lite imponerad av mig. Jag blev bekräftad.

Jag hade kunnat förändra hela mitt liv för din skull.

Det enda du hade behövt göra var att be mig. Men det gjorde du aldrig. Idag, efter två år, hoppas jag fortfarande. Trots allt som hänt, så hoppas jag fortfarande att du ska välja mig. Att du en dag ska bestämma dig för mig. Och be mig förändra mitt liv.