Det handlar egentligen inte om dig.
Du har bara blivit någon jag projicerar mina känslor på. Mina förhoppningar, mina önskningar, min saknad, min tomhet.
Jag har gjort dig till den som ska lösa alla mina bekymmer.
Om det bara var du och jag skulle allt bli bra.
Så är det ju inte. Det fattar jag ju.
Innerst inne så vet jag att det förmodligen ändå inte skulle funka mellan oss, även om du ville ha mig. Jag skulle tröttna. En framtid med dig skulle innebära att jag alltid skulle få dra det tyngsta lasset. Jag skulle få bära dig framåt, du skulle aldrig ta hand om mig eller bry dig om mig på samma sätt som jag skulle bry mig om dig.
Du skulle ta - jag skulle ge.
Men du är konkret. Du är enkel att fokusera på. Istället för att ta hand om alla de där andra sakerna som inte fungerar i mitt liv så har jag gjort dig till Lösningen. Du personifierar allt jag saknar och om du bara älskade mig skulle tomrummen bli fyllda.
Jag förstår att det är såhär det ligger till. Att jag har gjort dig till något du inte är. Att jag egentligen borde lägga min koncentration på annat.
Men jag har inte förmåga att göra någonting åt det.
Jag tänker på dig hela tiden. Hela tiden. Jag kan inte ta mig ur det.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Man brukar ju inte säga såhär, men mitt råd är: Fokusera på det negativa. Kom ihåg det som är dåligt så blir det lättare att inte sakna honom så mycket.
Jag vet precis hur du känner... Jag saknar henne hela tiden..
Det går över, säger de.
Men hur lång tid ska det ta?
Det går inte en dag utan att jag hoppas att han ska ringa. Men det händer inte.
Och det är lika bra, det vet jag. Men jag saknar honom ändå.
Skicka en kommentar